Europakunskap - utkast första kapitlen 170820

Europakunskap 1. Inledning Bäste Europaelev! ”Europa är ett oavslutat äventyr” skrev sociologen Zygmunt Baumann en gång och dessa ord passar verkligen för att introducera läromedlet i Europakunskap. Europas historia är verkligen ett svindlande äventyr fullt med nya idéer, banbrytande vetenskap, upptäckter av både nya kontinenter och nya perspektiv på världen men även av blodiga krig och brutalt förtryck. Vi är alla européer och vi har alla ett skäl att fundera kring vad Europa egentligen är för något och, kanske ännu viktigare, vad vi vill att det ska vara. Detta läromedel kommer att ta ett helhetsgrepp på Europa, dess historia och dess samtid. Ni kommer att få läsa om utvecklingen inom samhället, politiken, religionen, vetenskapen, kulturen och idéerna. Fokus kommer att ligga på allmäneuropeiska erfarenheter och utvecklingslinjer men flera individer, platser och länder som har betytt extra mycket i vissa skeden kommer att uppmärksammas. Vad är Europa? Innan vi börjar titta på Europas historia och dess samtid så bör vi inleda med att ta ett helhetsgrepp över Europa: vad är Europa? Vilken betydelse har det haft? Hur skiljer sig Europa från andra världsdelar? Dessa frågor kommer vi att titta närmare på nu. Europa är ett begrepp som idag är accepterat och väl använt. Vad man exakt menar med begreppet är dock inte helt klart. Man kan för det första tala om Europa som ett rent geografiskt begrepp och då åsyftas den västra delen av den Eurasiska kontinenten. Gränsen mellan Europa och Asien går där vid Uralbergen och Kaukasus. Allt väster om dessa bergskedjor tillhör Europa. Men man kan även tala om Europa som ett kulturellt begrepp. Man menar då att det finns en europeisk kultur, men var går gränsen för den? Tillhör Ryssland den europeiska kulturen? Tillhör den lilla del av Turkiet som ligger i Europa den europeiska kulturen? Tillhör områden som bebos i huvudsak av ättlingar till européer Europa, sådana länder som USA, Kanada och Australien? Vilken relation finns mellan begreppen den europeiska kulturen och den västerländska kulturen? Även om gränsdragningen inte är helt klar så är de flesta överens om att alla länder som ligger väster om Uralbergen och Kaukasus förutom Ryssland och Turkiet definitivt tillhör Europa, även i någon slags kulturell mening. Det är på det hela taget Ryssland som är det stora gränslandet. Ingen ifrågasätter om Sverige, Nederländerna, Spanien eller Albanien ligger i Europa. Och de som bor i Kanada kallar sig inte européer, även om många av dem säkert upplever ett band till Europa. När det gäller länder som Kanada och Australien passar nog begreppet den västerländska kulturen bättre. Detta begrepp används ofta synonymt med begreppet Europa men har den fördelen att det inte begränsas geografiskt. Så nu vet vi på ett ungefär vad som menas med Europa, men när började man tala om Europa? Man vet inte säkert. Begreppet kommer från grekiskan, europe. Ordet liknar ett feniciskt ord, ereb, från ca 700-talet före Kristus som betecknade området som låg till väster om dem själva. Eftersom fenicierna bodde i nuvarande Libanon så stämmer detta begrepp in på den södra delen av Europa. Ordet har härletts till andra språk och skulle kunna ha betytt ungefär ”solnedgångens land”, vilket som bekant är i väster. Det finns även en mytisk version av hur begreppet Europa skapades. Enligt denna myt var Europa en fenicisk prinsessa. Guden Zeus blev kär i denna prinsessa och förvandlade sig till en tjur. Hon flydde via havet till Cypern och blev uppenbarligen upphunnen och antingen förförd eller våldtagen av Zeus, i tjurgestalt, och födde honom en son. Eftersom Cypern ligger väster om Fenicien så stämmer den mytiska versionen med den geografiska. Begreppet Europa kom inte att användas som ett namn på en världsdel på väldigt lång tid. Det fanns helt enkelt inget behov av det eftersom världen länge var uppdelad på helt andra sätt. Fram till 400-talet efter Kristus tillhörde södra och västra Europa till Romarriket och därmed hade man i t.ex. nuvarande England mer gemensamt med de romerska provinserna i Nordafrika och Mellanöstern än med Skandinavien. Medelhavet förenade olika områden, mer än det skiljde. Men i och med Västroms fall 476 börjar dock en gemenskap som åtminstone täcker in delar av Europa, och endast i Europa, att framträda, nämligen den katolska kyrkan. Denna kyrka hade en för sin tid avancerad organisation som sträcktes längre och längre norrut. Till en början bestod gemenskapen kring Medelhavet då de gamla delarna av Romarriket kom att behålla kristendomen, som ju hade införts redan under 300-talet, men när den nya religionen islam fick sitt genombrott under 600-talet splittrades Medelhavsområdet. De gamla kristna områdena i Nordafrika och Mellanöstern blev islamiserade i och med den arabiska invasionen och kristendomen koncentrerades mer och mer till just Europa. Samtidigt hade man med hjälp av mission spridit den katolska kyrkan till fler och fler delar av Europa. Kring år 1000 var nästan hela Europa kristnat (endast i nordost som t.ex. delar av Sverige och Finland återstod) och en huvuddel av detta område lydde under den katolska kyrkan. Den östliga delen tillhörde den ortodoxa kyrkan, som utgick från Östrom och patriarken i Konstantinopel. Även den ortodoxa kyrkan spreds norrut till områden som till exempel Serbien, Ukraina och Ryssland. Under hela denna tid använde man dock inte begreppet Europa för att beteckna vår del av världen utan man talade istället om kristenheten. Man ska inte heller glömma att det fanns under lång tid delar av västra Asien som var kristet, nämligen områden ibland annat nuvarande Turkiet som tillhörde Östrom. Med tiden kom Östrom att byta namn till Bysantiska riket och som sådant kom det att bestå under lång tid. Begreppet Europa började användas efter det bysantiska rikets fall 1453. I och med att de muslimska turkarna, i det så kallade Osmanska riket, tog över det sista kristna riket i Mellanöstern kunde man nu konstatera att kristendomen var nästan helt koncentrerad till Europa. Det fanns ett behov av att definiera sig själv gentemot den muslimska fienden. Delar av Europa, Balkanhalvön och Grekland, kom dock att tillhöra det Osmanska riket fram till 1800-talet. Nu ska man dock komma ihåg att de flesta som bodde i de av turkarna ockuperade områdena på Balkan, som t.ex. Serbien, Bulgarien och Grekland, fortsatte att vara kristna. Gruppen bosniaker i nuvarande Bosnien övergick dock till islam. Att man under 1400-talet valde att damma av det gamla begreppet Europa beror mycket på att intresset för antiken ökade starkt på denna tid. Detta var under början av det vi kallar renässansen, vilket var en tid då intresset ökade starkt för antiken i allmänhet och den grekiska antiken i synnerhet. Så det låg liksom i tiden att titta tillbaka på gamla begrepp från den tiden. Och då passade det bra med Europa, som ju kom till under antiken. Under 1500-talet hände två saker som kom att stärka begreppet Europa ytterligare: upptäckten av Amerika och reformationen. I och med Columbus upptäckt av kontinenten Amerika 1492 lyckades de stora europeiska länderna för första gången besegra och kolonisera stora områden. Detta ökade stoltheten men ökade också medvetenheten om vilka man var. Man var européer, och de andra var amerikaner, eller indianer som de oftare kallades för. Den andra stora händelsen som ökade användningen av begreppet Europa var något som hände parallellt med koloniseringen av Amerika, nämligen den stora reformationen. Denna händelse handlar om religion och närmare bestämt vilken tolkning av kristendomen som var den rätta. Under hela medeltiden hade den katolska kyrkan dominerat starkt i Europa (utom som jag tidigare skrev i delar av Östeuropa) och detta gjorde att det inte fanns några särskilda behov av ytterligare ett begrepp. Men reformationen splittrade den katolska världen i flera delar. De nordliga delarna av Europa blev så kallade protestanter och bildade egna kyrkor helt skilda från den katolska kyrkan. Det handlar bland annat om de nordiska länderna, England, Nederländerna och delar av Tyskland. Från att ha varit guds ställföreträdare på jorden blev påven för vissa européer en symbol för ondskan. Man klippte alla band med varandra. Det blev under 1500-talet i stort sett omöjligt för en katolik att överhuvudtaget befinna sig i ett protestantiskt land och vice versa. Detta splittrade Europa på ett sätt som man inte sett maken till ens under Romarrikets dagar. Men med tiden kom man att vänja sig vid tanken på att kyrkan nu faktiskt var splittrad. Inte för att man gillade varandra för det och man kunde fortfarande inte befinna sig i fel land om man hade en viss tro. Det dröjde till exempel ända fram till 1700-talet innan en katolik ens fick sätta sin fot i Sverige. Men man upprättade diplomatiska förbindelser med varandra och man kunde med tiden till och med alliera sig med ett land på den andra sidan trosgränsen, till exempel var Sverige och Frankrike allierade under trettioåriga kriget under 1600-talet. Allt detta ledde hur som helst till att begreppen kristenheten och kyrkan inte fungerade längre. Och då kom det gamla begreppet Europa väl till pass. För alla var vi européer, oavsett om vi var katoliker eller protestanter. Sedan 1500-talet har begreppet Europa varit etablerat som ett namn på den delen av världen och den kultur vi tillhör här. Och även om den europeiska unionen ibland kan uppleva kriser och hot om splittring så står sig namnet Europa starkt. Ett begrepp som ofta används med ungefär samma betydelse som Europa är som jag nämnt tidigare Västerlandet. Man talar ofta om den västerländska kulturen eller den västerländska civilisationen men vad menar man egentligen med det? När man tittar lite närmare på dessa begrepp så ser man att de ofta betyder ungefär samma sak. Den västerländska kulturen anses ha sin vagga i det antika Grekland, man syftar med begreppet på länder i Europa och de områden som koloniserats av européer och fokus tenderar i båda begreppen att hamna något mer på Västeuropa än på Östeuropa. Det förekommer ofta diskussioner om begreppen Europa och den västerländska civilisationen och om man skärskådar det hela så ser man att det finns stora olikheter inom Europa. Detta har gjort att det finns en kritik mot att använda dessa begrepp. Men de är så pass etablerade att det är svårt att bortse från dem idag. Europas betydelse Europa har på många sätt påverkat hela världen genom historien och gör det än idag, om än i något lägre grad än för 100 år sedan. Vi kan se på olika områden där Europa har satt tydliga avtryck i omvärlden. På gott och ont har Europa haft en tidvis enorm betydelse för hela världen. De europeiska språken har spridits långt utanför Europas gränser. De tydligaste språkliga avtrycken har Europa gjort i Amerika. Idag är spanska och portugisiska de helt dominerande språken i Latinamerika och i Nordamerika talar i stort sett hela befolkningen antingen engelska eller franska (det sistnämnda begränsat främst till provinsen Quebec i Kanada). Det finns mindre grupper som talar de språk som talades i Amerika innan européerna kom dit från slutet av 1400-talet men med undantag av guarani (som är dominerande språk i Paraguay) så handlar det om i sammanhanget få individer. De europeiska språken har även satt sina avtryck i andra delar av världen. I Indien och i stora delar av Afrika kan ganska stora grupper tala åtminstone något europeiskt språk, vilket ofta kan knytas till den kolonialmakt som styrde över området tidigare. De europeiska språken har i dessa områden, till skillnad från i Amerika, ofta inte blivit huvudspråk utan har mera fått statusen som andraspråk. I några områden som till exempel Sydafrika och Australien har dock engelska blivit huvudspråk. Skälet till det är att dessa områden haft en stor invandring av europeiska kolonister som kom att dominera så starkt att det engelska språket med tiden även blivit huvudspråk för många i ursprungsbefolkningen. Man kan även titta på politiska ideologier och statsskick. De flesta länder i världen är idag, eller låtsas åtminstone vara, demokratier med ett folkvalt parlament och en grundlag som anger hur landet ska styras. Demokratin är en europeisk uppfinning som spridits över världen de senaste hundra åren. Även de politiska ideologierna kommer i de allra flesta fall från Europa. Det var i denna världsdel som liberalismen, socialismen, nationalismen, fascismen och feminismen utvecklades under 1800- och 1900-talet och i alla de system som har någon form av demokrati finns flera av dessa med och spelar en stor roll i politiken. Vi kan dessutom se på ett sådant ämne som kultur så ser vi att Europas roll varit mycket viktig. När det gäller musiken så har den klassiska europeiska musiken en mycket hög status i stora delar av världen. Kompositörerna Bach, Mozart och Beethoven hålls inte bara högt i vår del av världen utan även i till exempel Ostasien och givetvis i Amerika. Den europeiska konsten har spelat en stor roll i konsthistorien alltifrån renässansen skulpturer och målningar till det tidiga 1900-talets modernism. Om man vill se tydliga exempel på detta kan man åka runt lite i USA och se hur det antika inflytandet märks mycket tydligt på många offentliga byggnader. Om vi övergår till ämnen som teknik och ekonomi så märks det europeiska inflytandet än tydligare. Hela den industriella utvecklingen under 1800-talet med uppfinningar som ångmaskinen, tåget, stålet, cykeln, kameran och bilen, och den kapitalistiska marknadsekonomin som uppstod ungefär i samma tid sprids nu över världen, inte minst i Asien där länder som Kina, Japan och Sydkorea håller på att bli helt genomsyrade av industrialismen och kapitalismen och där även länder som Indien har börjat influeras starkt av det. Ett annat område där Europa varit mycket starkt är vetenskap. Från 1500-talet och framåt har många epokgörande upptäckter gjorts av européer som idag accepterats av stora delar av den övriga världen. Några exempel på det är upptäckten och bevisandet av den heliocentriska världsbilden under 1500-talet, Newtons lansering av de olika fysikaliska lagarna under 1600-talet, Darwins evolutionsteori från 1800-talet och Einsteins relativitetsteori som lanserades i början av 1900-talet. Givetvis ska man inte överdriva det europeiska inflytandet. Det finns oerhört mycket i världen som inte kommer från Europa. Det finns många språk, konst, litteratur, musik, vetenskapliga upptäckter, teknikutveckling och mycket annat över hela världen som inte har påverkats av Europa. Det finns en risk att man blir alltför eurocentrisk och i 1800- talets kolonialanda ser Europa som en representant för allt man uppfattar som exempel på mänsklig kreativitet och utveckling. Det är en kraftig förenkling som riskerar att negligera de många olika kulturer som finns i världen. Det finns även en annan sida av Europas inflytande på världen som är av en mer destruktiv natur: européer har många gånger begått illdåd mot människor från andra världsdelar. En aspekt av Europa är just denna starka brutalitet i behandling av de folkslag man mött och ofta även underkuvat. Från och med Columbus upptäckt av Amerika 1492 och fram till avkoloniseringen i mitten av 1960-talet har européer fördrivit, dödat och förslavat många miljoner människor. Ofta har motiven varit rent krasst ekonomiska där man har sett sig manad att på ett hårdhänt sätt behandla de folkgrupper som antingen stod i deras väg eller som man kunde utnyttja i sin jakt på rikedomar. Det var givetvis inte Europa som uppfann slaveriet, på sätt och vis tvärtom eftersom Europa under 1800-talet bidrog till att slaveriet mer och mer kom att avskaffas, men man kom att utnyttja till max de områden man styrde över. De kanske mest kända exemplen på det är triangelhandeln på Atlanten och hur Belgiens kung Leopold II under senare delen av 1800-talet mer eller mindre förslavade Kongo. Även Tysklands folkmord mot hererofolket i nuvarande Namibia i början av 1900-talet och utrotningen av de föreuropeiska kulturerna i Amerika under 1500-talet är två exempel på detta. När man ser på Europas inflytande i världen så är det tydligt att mycket av detta inflytande kan placeras till 1500-talet till och med mitten av 1900-talet. Denna tid kan kallas för Europas storhetstid, från upptäckten och erövringen av Amerika till och med andra världskriget och efterkrigstidens avkolonisering. Men man kan även se USA som Europas arvtagare. Landet har från dess självständighet 1776 till och med idag dominerats av europeiska kolonister och deras ättlingar. Sett ur det perspektivet är den europeiska kulturen kanske starkare än på länge och dess inflytande fortsatt mycket starkt. Allmänna drag i den europeiska utvecklingen En sak som man kan fråga sig är vad som egentligen är typiskt för Europa. Vår världsdel består av många olika länder, kulturer, religioner och folk men finns det gemensamma drag som gäller för åtminstone en huvuddel av Europa, och som samtidigt inte är lika framträdande i andra världsdelar? Frågan är givetvis komplex och det är svårt att kunna peka ut specifika saker som gäller för alla europeiska länder men det finns några punkter där man kan se att Europa som helhet särskiljer sig helt eller delvis från andra delar av världen. Följande är några exempel på drag som kan ses som typiskt europeiska i historien. Geografi Det enda som vi egentligen på ett strikt objektivt sätt kan mäta är den europeiska geografin. Vad är då typiskt för Europas geografi? Det finns några saker som brukar lyftas fram: en mycket lång kustlinje, långa segelbara floder, flera bergskedjor som delar upp kontinenten och långa naturliga gränser. Vilken betydelse har detta haft? Det sistnämnda har en fördel i att Europa inte ha grannar åt alla håll, vilket gör att vi har kunnat utvecklas utan att hela tiden bli överkörda. Den långa kustlinjen och de många segelbara floderna har dels underlättat kommunikationen mellan olika områden, och därmed även handeln, samt har gjort att det i Europa länge har funnits en stor skicklighet när det gäller båtbygge och navigation. Bergskedjorna då? Vad har bergsmassiv som Alperna och Pyrenéerna fått för betydelse? Här kan man se en ganska tydlig tendens: bergen har utgjort naturliga gränser mellan olika riken inom Europa. Detta har bidragit till ett av de tydligaste kännetecknen på Europa, nämligen splittringen. Splittring Europa har aldrig varit politiskt enat. Inget imperium har lyckats samla hela Europa under sig. Det har alltid funnits många stater som konkurrerat med varandra och ibland samarbetat. Europa har idag problem med att enas i en union och det är inte konstigt om man ser på historien. Varje gång någon har gjort ett allvarligt försök att ena Europa under egen flagg så har övriga länder gått till motangrepp. Vi kan ta Napoleon Bonaparte i början av 1800-talet som exempel. Hans armés segertåg var oöverträffat och nästan hela Europa kom att ingå i hans rike. Men då väcktes starka känslor av motstånd upp och Ryssland stred fanatiskt tillsammans med fler och fler allierade. Samma sak med Hitler under 1940-talet. Det fanns möjligheter för honom att vinna hela Europa men hans armé föll till sist. Och efteråt har maktbalansen alltid återupprättats. Det finns två röda trådar som binder samman motstånd mot sådant som Napoleon, Hitler och EU. Den ena heter Storbritannien. Detta örike har alltid noga bevakat att maktbalansen ska råda i Europa och man har från brittiskt håll undvikit att själv strida på kontinenten om det absolut inte har behövts för att bevara balansen. Den andra röda tråden är Ryssland, som alltid inneburit ett problem för den som vill ena Europa. Det är ett väldigt stort land med ett kargt klimat vilket gjort det svårintagligt. Dessutom har alla invasionsförsök väckt en rysk nationalism som i stort sett är oöverträffad. Det har också skapat en försvarsinställning som ibland gränsar till paranoia. Ryssarna räds invasionshot. Det ser vi även idag, när Ukraina försökte knyta nära band med EU så svarade Ryssland med att invadera Krim och starta ett inbördeskrig i Ukraina. Det har funnits andra försök att ena Europa. Först kan man säga att Romarriket strävade efter kontroll över Europa (även om begreppet inte fanns då) men där stötte man på patrull när germanska stammar bjöd hårt motstånd. I slaget vid Teutoburgerskogen år 9 efter Kristus besegrades en stor romersk armé av en allians bestående av olika germanska stammar och efter detta kom inte romarna att göra några flera allvarliga försök att underkuva det området som idag utgör Tyskland. På 800-talet skapade den frankiske kungen Karl den store ett mycket stort rike som innebar ett storstilat försök till enande som dock dog med honom. Det tysk-romerska riket grundades 962 av Otto den store och bestod av hel Centraleuropa och stora delar av Italien. Det varade i hundratals år och strävade efter att ha vara en dominerande makt i Europas mitt men ofta var det bara ett rike till namnet. Under medeltiden lyckades den katolska kyrkan att bilda en mäktig organisation som fanns i stora delar av Europa, men med tiden kom påvens makt i de olika länderna att minska och med reformationen under 1500-talet dog den enigheten definitivt. När Ludvig XIV stärkte Frankrike på 1600-talet och när Tyskland i slutet av 1800-talet ökade sin makt så enades flera av de andra stormakterna mot dem. Och så där har det varit hela tiden. Ingen makt har någonsin varit stark nog för att kunna ena Europa. Istället har vi haft flera mindre stormakter som har slagits sinsemellan om makten. Vilka konsekvenser har då denna splittring fått? Splittringens effekter handlar mycket om konkurrens. Om det finns fem mäktiga stater som slåss om makten så måste man hela tiden sträva efter att vinna någon form av fördel över de andra. Detta har drivit på utvecklingen. Om någon stat har uppfunnit ett nytt vapen måste de andra hänga på, om ett rike har lyckats öka sina ekonomiska tillgångar genom att till exempel effektivisera skatten eller lansera en ny produkt på världsmarknaden eller slutit ett handelsavtal med en annan makt, så känner de andra flåset i nacken och de måste göra allt för att överträffa detta. Det finns intressanta historiska paralleller att dra. Europas uppdelning i många stater liknar hur Grekland var splittrat i en stor mängd stadsstater under antiken. De små stadsstaterna genomgick snabba förändringar som byggde mycket på den oerhörda konkurrens som rådde mellan dem. Om Sparta hade utvecklat något nytt var Korinth och Tebe tvungna att följa efter. En annan parallell kommer faktiskt från Europa självt, och det är medeltidens Norditalien. Där växte det slutet av den äldre medeltiden fram starka och självständiga stadsstater som till exempel Venedig, Genua, Florens, Pisa och Milano. Precis som de grekiska stadsstaterna så kom de att utvecklas snabbt och i hård konkurrens med varandra. Hur har det då sett ut på andra håll i världen? Lite olika, men ta till exempel Kina så ser vi en stor kontrast. Kina har i över två tusen år varit i stort sett ett enda rike. Förvisso har landet invaderats många gånger av utomstående härar och inbördeskrig har fört nya makthavare till toppen, men landets enhet har förblivit intakt. Osmanska riket enade hela Mellanöstern under flera hundra år från 1400-talet till 1800-talet. Det persiska riket har också varit ett storrike, ett imperium. Vi kan även se på de stora imperierna i Amerika, Inkariket och Aztekriket. Men har inte andra områden haft långa tider av stor splittring? Indien och den arabiska världen har väl också varit splittrad? Det stämmer. Men det finns en viktig skillnad: de europeiska länderna har varit mycket mer stabila. Medan till exempel moguler skapat tillfälliga riken i Indien och mongoler bildat gigantiska men kortlivade imperium i Asien så har länder som England, Frankrike, Polen, Ryssland och Spanien varit mycket långlivade med endast mindre förändringar av gränserna. Denna stabilitet har skapat styrka och är även en förklaring till att nationalismen blev en så stark kraft i Europa under 1800-talet. Naturligtvis fanns även samarbeten mellan småstaterna, inte minst när det gällde att stoppa en mäktig stat från att bli alltför mäktig. Men konkurrensen ledde även till många och blodiga krig som gjorde livet osäkert för vanliga människor. Vi kan även se hur det slutade för både de grekiska stadsstaterna och de norditalienska städerna: de enades aldrig av egen kraft, utan uppslukades istället av en utomstående makt. Makedonien tog under 300-talet över Grekland och under 1700-talet förlorade Norditalien mycket av sin forna makt genom att till exempel Österrike tog över stora delar av Norditalien. Så frågan är hur det kommer att sluta för Europa: ska vi ena oss själva eller ska någon annan göra det? Begränsat ledarskap Ledaren har i Europa ofta haft en status som är svagare än i många andra kulturer. Det är väldigt ovanligt i Europas historia med ledare vars ord inte får motsägas eller att ledare ses som gudar. Här blir kontrasten mellan Europa och stora delar av omvärlden mycket tydlig. I många kulturer har ledaren haft en mycket hög ställning: kejsaren i Kina, kejsaren i Japan, Shahen av Iran, Kalifen i Bagdad, Egyptens Farao, Inkarikets och Aztekrikets kungar och många fler. Där har ledaren haft en oerhört hög ställning, inte sällan har de setts som gudar. Tittar vi på Europa så ser det annorlunda ut. Här kan det antika arvet lyftas fram: de grekiska stadsstaterna (med Athens demokrati som kulmen) och den romerska republiken hade alla starka inslag av maktfördelning. Inte ens det romerska kejsarriket var helt auktoritärt. Trots kejsarnas höga ställning så hade de formellt sett inte all makt, och det fanns hela tiden senaten att ta hänsyn till. Under medeltiden så rådde ju feodalismen och en av dess kännetecken är just kungens svaga ställning. Från germanerna kommer traditionen av en svag ledare som mer är den högste bland likar än en enväldig furste. Under medeltiden uppstår även fria städer som ofta styrdes av ett råd som bestod av flera mäktiga personer. Det är även under medeltiden som vi ser hur parlamenten uppstår i många länder i Europa. I till exempel England, Frankrike, Katalonien, Sverige och Polen fanns någon form av riksdag som begränsar härskarens makt. Men visst har väl Europa haft mäktiga kungar? Jo, det finns en tid då utvecklingen gick mot större och större och kungamakt och det var under 1500- och 1600-talet. Det var de starka furstarnas tid, som till exempel Henrik VIII och Elisabeth I av England, Filip II av Spanien, Gustav Vasa av Sverige och Ludvig XIV av Frankrike. Med den sistnämnde kungen introducerades den ultimata kungamakten: enväldet. Under enväldets korta tid i Europa uppnådde kungen en maktposition som var i paritet med de mäktiga härskarna i Kina och Osmanska riket. De enväldiga kungarna behövde inte ta hänsyn till varken lag eller folkrepresentation och ansåg att det endast var Gud som kunde döma dem. Men denna tid blev kortvarig och i och med upplysningen och franska revolutionen började enväldet luckras upp på allvar. Och då ska vi inte heller glömma att även under enväldets tid så fanns det makter som gick emot strömmen: den dåvarande stormakten Nederländerna hade ingen kung utan styrdes av ett råd och 1688 genomfördes den så kallade ärorika revolutionen i England där kungens makt beskars ordentligt på parlamentets bekostnad. En sak som också sticker ut i jämförelse med många andra områden är att de som har styrt riken i Europa ofta kommit från de länder de härskat över. Det har funnits en tydlig koppling mellan de som styr och de som blir styrda. Så har det ofta inte fungerat på andra ställen. Ta arabvärlden till exempel. Araberna invaderade på rekordtid hela Mellanöstern och Nordafrika under 600- och 700-talet och kom snabbt att utgöra en överklass i de områden de tog över. Men de kom inte att bli en del av folket. De som bodde i till exempel Syrien vande sig vid att de som styrde kom utifrån och inte var en del av deras samhälle. Detta skapade en distans mellan styrande och styrda som med tiden kom att bli ett problem för härskarna. När det kom hot utifrån så ställde sig folket frågan: vad spelar det för roll om det kommer nya härskare? Vi har ändå inget med dem att göra. Det folkliga stödet i kristider blev inte särskilt starkt. Under 1800-talet eskalerade utvecklingen och i upplysningens anda ökade det folkliga inflytandet i stora delar av Europa. Demokratiseringen tog fart och spreds snabbt över kontinenten. Efter första världskriget hade demokratin segrat och efter en tillfällig tillbakagång under mellankrigstiden kom den tillbaka med full kraft efter andra världskriget. Efter kalla krigets slut under 1980-talet är demokrati det klart dominerande sättet att styra ett land i Europa. Ryssland har dock ofta varit ett undantag när det gäller dessa frågor och det dröjde ändå till 1917 och den ryska revolutionen innan den ryske tsarens makt bröts i och med avsättandet av Nikolaj II. Innan dess hade tsarens makt varit enorm. Intresse för vetenskap Ända sedan antikens dagar har det funnits ett intresse för vetenskap i Europa. De antika grekernas nyfikenhet och vilja att ta reda på världens beskaffenhet förvaltades under medeltiden till stor del av kyrkan, i kloster, katedralskolor och senare i de stora universiteten som poppade upp i stora delar av Europa från 1100-talet och framåt. Det har funnits andra kulturer som har värdesatt kunskap, där är Europa inte unikt. I Kina utvecklades många saker som Europa har anammat och i Indien och Persien utvecklades en matematik som Europa har tagit efter. Är det något som Europa har haft som sin speciella nisch så är det snarare toleransen och den förutsättningslösa debatten. Ett ifrågasättande av allt och en vilja att lyssna på annorlunda idéer och testa deras giltighet. Detta har gjort att man i Europa har kunnat tänka i större banor och haft en mer öppen och livlig debatt. Allt kan undersökas och bör undersökas. Detta har inte fungerat perfekt och i flera länder och i olika tider har det funnits begränsningar i form av intolerans och okunskap. Ofta har medeltiden pekats ut som bov i dramat. Tanken har varit att den antika kulturens nyfikenhet övergått i kristen intolerans. Detta stämmer dock endast till en viss del. Den katolska kyrkan accepterade inte alla idéer och kunde slå ner hårt på de som hävdade otillåtna tankar, men på det hela taget så fanns det en nyfikenhet och en relativt stor tolerans mot nya idéer. Ta bara en sådan sak som att det ofta var kyrkan som låg bakom grundandet av flera av de stora universiteten under medeltiden och att kyrkan inte hade något emot att man läste förkristna grekiska filosofer som Platon och Aristoteles. Från 1500-talet och framåt har Europas vetenskapliga utveckling accelererat ytterligare och massvis med upptäckter och nya teorier har lanserats, som står utan jämförelse i någon annan kultur. Alltifrån Galileis astronomiska upptäckter i Italien under början av 1600-talet och Newtons upptäckt av de fysiska lagarna i England under slutet av 1600- talet till Einsteins lansering av relativitetsteorin i Tyskland under början av 1900-talet Fokus på handel I Europa har de som sysslat med handel haft en relativt hög ställning i samhället. Handelsmännen har under långa tider varit långt ifrån att inneha de allra finaste positionerna i samhället, där har till exempel adeln och prästerna stått högre i rang, men jämfört med andra områden, som bland annat Kina och Indien, så har handeln haft en hög status. Detta har gjort att man har haft ett fokus på att tjäna pengar som har varit en del av drivkraften bakom att Europa från korstågen och framåt har strävat efter att lägga under sig områden utanför Europa. Det var också denna drivkraft som låg bakom upptäcktsfärderna ofta ledda av Portugal under 1400-talet. Då var målet att komma runt Afrika för att kunna handla direkt med Ostasien och man följde alltid upp varje ny upptäckt med att utöka sitt handelsområde och man grundade handelsstationer längs med Afrikas kust. Även imperialismen under 1800-talet kan ses i samma ljus. I industrialiseringens era ökade jakten på nya marknader och på nya råvaror. Det är huvudskälet till att Europa lade under sig Afrika och Sydostasien. Ett bra exempel på vilken betydelse drivkraften att tjäna pengar har haft är upptäckten av Amerika. När Columbus upptäckte Amerika 1492 inledde han en våg av ökad handel och handelsmän flockades kring den kontinenten och jobbade hårt för att hitta sätt att tjäna pengar på. Detta påskyndade jakten på mark i Amerika och gjorde att denna kontinent rekordsnabbt kom att tillhöra Europa. En kontrast till detta är Kina som var den tidens starkaste och rikaste makt. Även där gjordes långa upptäcktsresor och man seglade ända till Afrikas östkust under 1400-talet. Skillnaden låg i vad man gjorde av upptäckterna: ingenting. Kina följde aldrig upp upptäckterna eftersom man ansåg att man hade allt man behövde i Kina. Tvärtom: den kinesiske kejsaren förbjöd fler upptäcktsfärder, och till med byggandet av stora fartyg! Allt som behövdes fanns redan i Kina. Denna inställning kom att leda till att Kina med tiden kom att tappa i konkurrensen med de penninghungriga européerna. Även här kan vi se att Europas splittring har en betydelse. De olika länderna tävlade om vem som var mäktigast och man förde som sagt många krig. Detta kostade mycket pengar och handel var givetvis ett sätt att tjäna pengar på. Alltså gynnades handeln av furstarna och handelsmän kunde adlas och nå höga positioner. Dessutom lånade